Lill-Babs är död. Och jag tycker att det är så jävligt sorgligt. Jag brukar inte bry mig nämnvärt när kända människor avlider. "Jag känner inte hen, varför ska jag sörja hen då" har jag tänkt. Men det är annorlunda den här gången.
Den här gången.
Med Barbro.
Jag har träffat Lill-Babs en gång. Den här historien har jag dragit i bloggen förr, men jag tänker att den är fin att plocka upp och berätta igen, just en dag som denna.
Jag träffade Lill-Babs på gymnasiet. Jag och några klasskompisar jobbade på Idrottsgalan och fick i uppdrag att "köra ut folk" från Annexet och vidare till sina matplatser inne i Globen. Kungen och Silva var på ingång och så krävde Säpo att
lokalen skulle vara utrymd. Så vi fick gå där och be gästerna att placera sig vid sina bord.
"Snart kommer konungen och hans drottning, var vänlig att tag plats".
Många kändisar var otrevliga. Riktigt otrevliga. Men när jag klev fram till Lill-Babs så nöp hon mig fint om kinden och kläckte ett muntert: "Jajemen, lille vän. Det ska jag banne mig göra, för jag vrålhungrig". Och så kilade hon iväg.
Det var fint, så genuint på något sätt. Tänk att bli ihågkommen som Sveriges trevligaste.
Mitt nya livsmål.
[sätter igång Lill-Babs på Spotify]